Se möjlighet i omöjligheter eller omöjlighet i möjligheter?

I år är jag en, av hundratals andra pedagoger, som genom statliga subventioner vidareutbildar mig för att på ett djupare plan reflektera över min lärargärning. Två respektive tre dagar i veckan har jag som uppgift att, i lugn och ro på min kammare, utforska de digitala möjligheterna för lärande. En förmån som jag använder till att fånga och fundera över de ögonblickstankar som vanligtvis drunknar i vardagens sorl.

Det är inte svårt att vara en teoritiserande pedagog med storslagna visioner när man sitter hemma och ges tid till eftertanke. Det är inte heller svårt att kritisera kollegornas trångsynthet och konstanta förmåga att se omöjligheter i möjligheter. Hemma i soffan är jag en superpedagog som ogenerat tar mig rätten att fabulera över hur saker och ting borde vara! Jag är minsann inte som andra utan jag är en pedagog som ser möjligheter i omöjligheter!

Två till tre dagar i veckan befinner jag mig dock i vardagen... Stjärnpedagogen ramlar ganska snart ner från sin akademiska och visionära pidestal och inte sällan hör jag mig själv diskutera orimligheten i en möjlighet.

Det är rackarns vad svårt det är att inte tappa fotfästet åt något håll - men oj vad jag är tacksam för att jag ges tid åt att fundera på det!