Dagens löpsedlar slår emot mig med full kraft när jag läser om attackerna mot Ship to Gaza. Rapporteringen lämnar mig med en dålig smak i munnen och för första gången kommer jag att ge mig ut på gatorna för att visa min avsky mot aktioner som dessa.
För fyra dagar sedan fick mina elever visa upp film som barn i Gaza var författare till. Under detta projekt lät jag mig falla in i villfarelsen att barnen i Gaza är som vilka barn som helst och att vårt projekt bara var ett projekt som förenar barn och deras berättande. Jag har konsekvent valt att inte anlägga några politiska aspekter på projektet. Men idag, måndag, blir jag smärtsamt medveten om att våra berättelser har skapats av barn som har varit brickor i ett politiskt spel och där deras vardag fundamentalt skiljer sig åt från vår.
Nu hoppas jag att barnen i Gaza inte drabbas av det som händer på havet utanför och att barnens berättande och skapande fortsätter med oförminskad kraft. Tanken slår mig - kanske har deras vardag sett ut så här hela tiden.... ?!
Verkligheten kom ikapp mig idag och jag inser att mina ambitioner att avpolitisera händelserna i Gaza har varit naiva. Trots att vårt jobb i detta sammanhang varit av mikroskopisk karaktär så gläder jag mig iallafall åt att barnen i Gaza snart kommer att få se sina bildmanus i film - det är alltid något när vuxenvärlden har gått och blivit galen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det var självklart speciellt för dig med tanke på projektet! Jag kan jämföra med mina samtal med ensamma tonårskillar från Afghanistan (har många sådan i kommunen och jag har haft mycket kontakt med en del av dem). Man ser och tänker på dem precis som vilka tonåringar som helst och sedan får man plötsligt en beskrivning av när de var 8 år och satt fängslade hos talibanerna! Kraschlandning! Förutom den politiska aspekten som du skriver om är det ju just den egna naiviteten som blir smärtsamt tydlig. Men kanske behöver vi krascha nu och då för att bli lite klokare.
SvaraRadera