Den inre drivkraften vs årets avtalsförhandlingar

Jag nickar instämmande när jag läser DN:s ledarsida ,idag söndag. Här ger man sitt inlägg i debatten om lärarnas arbetstider. I artikeln hänvisar man till den amerikanska företagsledaren William McKnight och hans sätt att förhålla sig till personalen. Han menade att nyckeln till engegagerad personal stod att finna i ett ledarskap som inte gick ut på kontroll utan snarare ett ledarskap som med höga förväntningar öppnade upp för personalens självbestämmande. Detta skulle enligt McKnight leda till ökad kreativitet och hängivenheten hos personalen. Idag skulle få argumentera emot detta resonemang.

Forskning har visat att lärarnas engagemang och kompetens är de enskilt viktigaste faktorerna till goda studieresultat. Engagemang och kompetens göds av lärarnas inre kraft - en kraft som drivs av nyfikenhet och som inte räknar timmar eller begränsas av tid eller rum. Många är vi lärare som arbetar långt mycket mer än våra 35+10, detta för att vi ges möjligheten att vara kreativa och prova nya grepp.

Det är därför, enligt min mening, häpnadsväckande att Sveriges kommuner och landsting vill öppna upp möjligheten för arbetsgivare att införa 40-timmars vecka. För mig, som inte ser mitt jobb som ett åtta till fem jobb, kommer detta förslag som en käftsmäll mot min kreativitet och min yrkesfrihet. Näringen i mitt jobb kommer från det självbestämmande jag har dvs. friheten att driva mina projekt tillsammans med mina elever. Det är ett arbetssätt som kräver obekväma arbetstider och engagemang som inte låter mäta sig i tid. Med 40-timmar som måttstock kommer dessa projket att självdö och förlorarna blir mina elever. Som pedagog riskerar jag bli en robot som rapar inövade lektioner på löpande band - stackars barn och stackars Sverige!

En lärarlegitimation är ett skämt om man får igenom det här förslaget. Det finns ingen forskning som stöder teorin om att legitimation per automatik höjer statusen på ett yrke. Nej, jag tror att kunskaps- och kompetensfokus är de insatser som behövs för att läraryrket ska få den status som det så väl förtjänar. Men att återinföra kontroll som ett kvalitetsinstrument är enligt min mening att ambitionsmässigt avrätta de pedagoger som faktiskt har ett inre driv och att cementera de lärare som avverkar klasser enligt 'löpande band principen', som de så fint uttrycker det i artikeln.

Nä, arbetsgivare - fatta lite mod och stake och rikta era insatser mot de pedagoger som har tappat sitt inre driv istället för att långsamt strypa hela kåren!